Vissa saker är svåra att förklara.

Det finns en sak jag är helt säker på. Det är att min Erik är absolut det bästa som någonsin hänt mig. Att veta att det finns någon som bryr sig, som älskar en, det är faktiskt en sa som alla behöver. Det behöver inte komma från en pojkvän, utan från en släkting, en kompis eller någon annan.

Många frågar mig "är det inte jobbigt att bo så långt ifrån varandra?". Jo, det är väl självklart att det är! Men det jag har lärt mig hittills är att bli lite äldre, eller hur man ska förklara det. Jag har lärt mig att kunna lita på honom, det är bland det viktigaste som finns. Erik är min bästa vän, som jag är obeskrivligt kär i. Han är en person som ger mig trygghet, den jag kan berätta allt för och någon som ger mig värme.

Jag vill flytta ner, men jag gör det för min skull. Jag vill inte bo kvar här eftersom jag vill ha fler möjligheter och kunna göra fler val. Men även om det bara är för min skull, så ingår han där. Eftersom han gör mig så självsäker, ger mig styrka och han tror på mig, gör att jag tror på mig själv. Jag älskar verkligen honom mer än jag någonsin kunde tänka mig.

Inte kunde jag tro, att det skulle kunna hända. Att träffas, bli riktigt bra vänner och sedan bli ett par. Ja, det var det som hände. Han har alltid varit där, även när vi bara träffats nån enstaka gång. Men enda sedan jag pratade med honom för första gången på msn.. Så har jag litat på honom och tyckt så bra om honom. Han är så speciell och unik. Ibland önskar jag verkligen att han kunde läsa mina tankar och förstå hur bra jag tycker om honom. Att från första gången jag såg honom, var han en människa jag alltid ville ha runt omkring mig. Jag minns vår första kram. Jag minns vår första kyss.

Det pirrade så fruktansvärt i hela kroppen. Mådde nästan illa när jag låg och höll om honom. Inte på ett dåligt sätt då.. Sedan såg jag hans blick. Och han fortsatte att kolla på mig. Till slut mötte jag hans ögon och kunde inte hålla mig. Sedan efter det visste jag. Jag ville ha honom! Och min önskan slog in. Sedan 090620 har det varit vi, alltså 7 månader imorgon. Det har varit en sån otrolig resa och jag vet att den inte tar slut än.

Jag känner mig så stark med honom och jag tycker till och med bra om mig själv. Han ger mig lust att fortsätta. Utan honom hade jag aldrig orkat fortsätta med innebandyn, ta skolan mer seriöst eller börjat äta bättre. Att förändra en livsstil är svårt, men inte utan Erik!

Så jag hoppas att någon där ute förstår. Att det är viktigt att ha någon. Jag vet att alla har inte det. Så jag är lyckligt lottad som har det. Så Lars Erik Hector, tack för att du finns i mitt liv. Jag vet, du vet, att det var ödet att vi skulle träffas.


Du kommer alltid att finnas inom mig. Jag hjärta Dig.