God afton damer och herrar,

Fick en utskällning av Anna såg jag. Hon var väldigt aggressiv och fick stå ut med en hel del glåpord från hennes sida. Men eftersom jag är en god vän, så tänker jag ge vad hon vill. Hennes önskemål till detta inlägg.

Iallafall så kom Anna "Maggan" Johansson hem till mig vid 6-snåret för att ta en såndär kvällsrunda. Vi var båda riktigt taggade och drog på oss varsin reflexväst. Vi värmde upp på min uppfart och knöt en extra knut på skorna. Vi stretchade såklart lite lätt innan våra steg bar oss iväg på en helt otrolig resa.

Vi började gå och Anna frågade "Vart ska vi gå?" och jag sa "Runt stallet?". Vi var eniga, mot stallet blev det också. Anna funderade lite och frågade sedan "Vart ligger det då? Är vi på rätt sida av bron?". Jag sneglade mot min vän och tänkte, vilken planet är hon från? Jag frågade bestämt "Men du vet väl vart jag bor!?". Ingen skada skedd och vi traskade vidare.

Under promenaden stötte vi på lite hästar och Anna berättade, helt faschinerande, att hon en gång ridit här. Vi samtalade vidare om när vi senast gallopperade runt på hästar. För mig var det bestämt ett år sedan. Anna trodde det var nångång då också för henne. Vi fortsatte våra samtal, en del privata och en hel del massa strunt såklart. Men allt prat är bra prat tänkte vi, så vi fortsatte vår resa. Ju längre vi gick, ju mer vi hade att tala om. Så efter varje uppnåt mål bestämde vi oss för att gå längre. Anna klagade ofta på att vi gick alldeles för fort, så vi saktade ner tempot en aning. Vi gick på "den gamla bron" och kollade ner. Jag berättade för Anna att jag ibland känner att jag dras nedåt mot vattnet. Hon sa att det var en konstig tanke.

Helt plötsligt gick vi på "den nya bron" och bilar körde hux flux fram och tillbaka. Vi fick pausa vårat snack men det gick ju trots allt bra iallafall. När bron kommit till sitt slut hade vi vårt svåraste beslut på hela trippen. Ska vi ta en ytterligare sväng? Självklart sjöng Anna och jag i kör. Vi gick en liten omväg för att sedan bemöta mount everest. Detta berg tog oss upp för "park-backen" och sedan den sista turen hem till min stuga.

Väl inne i mitt kök tog sig Anna en törstsläckare. Det såg ut som hon aldrig någonsin skådat lite vätska. Men vad gör det? Anna är en otroligt fin vän som jag delat många fina stunder tillsammans. Idag har vi funnit ett nytt minne till vår hjärnbaserade scrap-book. Något vi kan fästa med hjälp av tanken. Få en minnesbild av denna kvällspromenad, kanske med hjälp av denna lite smått ironiska text?

Vi kan ju bara hoppas att denna blogg kommer att finnas kvar, kanske när vi blivit äldre. Men som vi sa Anna: Är det vi som vuxit upp eller är det alla andra som blivit ännu barnsligare? Menar såklart inte att vi efterliknar tanter som har te-bjudningar med Agda och Doris, men kanske mer insett att detta år, 2010 är året då lekstugan är över och efter studenten måste det finnas något slags "vuxen liv"?